Det finns idag en stor missuppfattning att det är chefen som bestämmer och väljer fullt ut. Chefen bestämmer och väljer många saker, han eller hon har många rättigheter men också skyldigheter.
Chefen kan bestämma vad som skall göras men inte om medarbetarna skall ha förtroende för denne, det bestämmer medarbetarna själva. Det kan fungera men inte lika bra som om förtroendet och tilliten fanns.
Chefskap är en position, den får man. Ledarskap är en relation, den förtjänar man. Det är i ledarskapet som enhetens effektivitet ligger. Det pågår det en tyst revolution, idag så väljer medarbetarna vilken chef de vill följa. En chef kan rekrytera personal men inte kräva förtroende och tillit. Den vinner man genom sina handlingar och sitt sätt att vara. Om en medarbetare väljer sin chef så kan denne också välja bort sin chef. De slutar eller byter arbete.
De väljer att följa någon man upplever förtjänat att följas.
Det kan innebära att de chefer som bara är chefer kan få svårt att rekrytera den personal de behöver. Särskilt kritiskt är det när det kommer till spetskompetens
Vårt samhälle är mitt i en individuationsprocess. Det innebär att jag som individ anser mig ha rätten till mitt eget liv. Den innebär inte att jag är egoist, jag är solidarisk mot de jag möter och den goda saken. Jag vill bestämma och ta de utmaningar jag vill. Om jag inte klarar det så accepterar jag det, men jag vill inte vara utlämnad till det godtycke min chef utsätter mig för. Jag vill diskutera, bli utmanad, få feedback och ta ansvar. Klarar jag mig blir jag belönad och belönar jag mig själv, klarar jag det inte så är det ok. Om jag känner att min chef inte kan ge mig en dynamisk vardag genom att vara ledare, letar jag upp någon som bättre kan vara det. Man kan fundera på hur många chefer i en organisation man kan ha, som ingen vill välja. Blir dina chefer valda?
